Jag och mina två kolleger Camilla och Anna-Carin var på årets
LitteraLund, en festival då Lund under en hel vecka fylls med barn- och ungdomslitteratur. I år var det femårsjubileum och själva konferensdagarna hölls på Stadshallen.
Martin Widmark, som ju precis gått om Astrid Lindgren vad gäller utlån, något som han skrattande sa att man nästan fick skämmas för, var först ut. Han pratade bland annat om varför han har valt serier som format och att det handlar om att det är tacksamt då barnen redan knäckt författarkoden. Att man tycker om det, främst som barn men även som vuxen, att liksom vänja sig vid en författares skrivsätt. Att många av hans böcker handlar om att tänka efter själv, och att genom att säga vad man tycker och tänker så kommer möten till stånd. Han kändes klok och vi skrattade gott åt pensionärer och lästräningsböckernas figurer Ben och Koko.
Poem Express from Holland. Ett poesitävlingsprojekt som handlar om att unga skriver dikter där text och bild samverkar. Vi fick rösta på Lundakandidater. Det här var min favorit. Jag älskar den lilla grodan som inte har någon tandborste. Varför kommer det ibland en groda? Och varför har han ingen tandborste?
Bokförlagsduell.Sju förlag fick på utslängda teman, som t.ex. Årets blåaste bok, roligaste bok, läskigaste bok m.fl., duellera om vilken bok som skulle vinna. Roligt och innovativt sätt (fast jag trodde vi skulle få rösta) att få höra och se årets nya bokflod.
Konferensfika är trevligt, men jag förstår inte varför det måste hetsas så med kaktokiga bokarmbågar.
Creativ writing with Bali Rai."I´m a passionate believer in the power of books". Bali Rai verkar vara en himla fin person, och lite då där som man har tänkt sig när man läst hans böcker. Han pratade mycket om hur viktigt det är att få unga att läsa. Han började skriva för han tyckte att det fanns för få böcker som han kunde känna igen sig i, att alla böcker var skrivna ur den vita medelklassens perspektiv. Han pratade om att ett stort hinder för läsning är just problemet med att inte kunna relatera till handlingen och historien. Och så pratade han mycket om det fantastiska i att det finns bibliotek överallt i Sverige och i minsta lilla stad. Jag blev hänförd (vilket nog är svårt att inte bli) och önskar att alla ungdomar kunde få möta honom. Jag var tvungen att köpa en bok och få den signerad bara för att få säga tack.
En fantasifull kväll om Hellsing. Lite överambitiöst kanske att gå på detta kvällsarrangemang (vi var väldigt trötta och damen bakom oss somnade direkt) men vi fick oss en dos om Hellsings inspiration av engelska barnkammarrim, en liten krakeloperett och en otäck bild av en flygande Mr Hellsing.
Fredagen började med ett seminarium om
Libraries and youth- a perfect match. Om ett projekt mellan Vilnius och Lund om att få biblioteken attraktiva för ungdomar. Gav inte så mycket, men kanske dock en dos av att vi gör helt rätt på vårt bibliotek.
När blir litteraturen farlig- och vem bär ansvaret? Om Ulrika Lidbos bok
Decembergatans hungriga andar och om dess tema med självsvält som en möjligt inspirationskälla till unga flickor. Ulrika menade att eftersom detta finns i ungdomarnas vardag så är det bättre att lyfta fram än att försöka kväva, att unga vill bli tagna på allvar och att skönlitterära böcker kan fungera som en öppnare, som en ventil. En intressant fråga dök upp om varför vuxna ofta gör skillnad på våldskildringsböcker, som ofta på ett positivt sätt sägs få unga killar att läsa, och på historier som Lidbos som istället sägs uppmuntra flickor på ett negativt sätt och därför också ska skyddas ifrån dem. Diskussionen fortsatte med varför tjejer alltid görs till offer och bemöts på ett sådant sätt. Jag ser fram emot hennes kommande bokprojekt, som tydligen ska handla om unga som får ta ansvar för sina föräldrar. Henne skulle jag också vilja att alla ungdomar får möta. Det var roligt, ärligt och inspirerande.
Från Kurt i Kurtby till Loe i Lund! Han läste ur sina böcker och vi skrattade åt den sinnligt svarta humorn. Han berättade att minst två böcker har skrivits utifrån titlarna och att han ibland skriver ett kapitel utifrån ett ord som han vill ha in. Jag tänkte hela tiden på jätten i Twin Peaks och varför damen framför oss knappt ens log en enda gång.
Och så åh, slutklämmen:
Darren Shan. Salen var helt fullsatt med en mycket påtaglig förväntanskänsla dallrandes i luften. Denna författare som skövlat enorma framgångar med sitt alterego Darren Shan som halvvampyr . Han drog upp publiken (två fans kastade sig upp) som fick iscensätta hans Cirque Du Freak
(filmen har precis gått upp i USA). Jag tyckte det var lite befriande att få skratta åt skräcken och få se hans entusiasm för denne gengre. Självklart var han tvungen att svara på frågor som varför han skriver om skräck (han älskar det och vill skrämmas punkt slut (lite som Magnus Nordin tänkte jag, där skräcken också är som en konstart, en fascination, en uppväxt med skräckserier, tv, film, böcker). Han pratade om att skräck alltid befunnit sig i ytterkanten och välkomnar varje gång det bubblar upp. På frågan om vampyrmanin så svarade han att det inte finns någon sådan, att det handlar om ett fåtal böcker med stor framgång (ingen talar om romansmani, komedimani etc), men att han välkomnar alla vampyrhistorier. Han använder helt enkelt skräck som ett sätt att engagera unga läsare, menar vidare att skräck är ett sätt att bearbeta känslor och att hans huvudpersoner är hjältar som (till skillnad från många andra barnböcker) tar stark ställning för att rädda sin familj och sina vänner och så klämde han in att han alltid gör tydlig skillnad på gott och ont, trots alla blodinslag (här nickade och hummade många lite lättat medans fansen suckade över den opålästa och ifrågasättande publiken). Lyrisk, rosig och hänförd gick jag därifrån med ett av hans citat på tungan: "A nightmare is like a roller-coaster".
En hand åker av på showen Cirque Du Freak.
Fansen köar för att få sina Legenden om Darren Shan-böcker signerade.
Besök på stadsbiblioteket (självklart för det är ju vad vi bibliotekarier gör när vi sightseeingar).
...och ett antikvariat så var vi nöjda med dagen. Och ja förresten, vi var mycket nöjda med de två heldagarna av frossande i barn- och ungdomslitteratur.
Vet inte vad det är med Helena von Zweigbergk. Hon skriver ganska vardagligt och enkelt, men det är något med hennes böcker som fångar mig. Så även med hennes senaste, Sånt man bara säger. Det är en lågmäld bok, men samtidigt en riktig sträckläsare. Det är något med boken som gör den så drivande och relevant. Jag tror att hon främst lyckas med karaktärerna. Det är något som gör att man bryr sig om dem. De känns trovärdiga. Som ofta hos von Zweigbergk handlar det om ett favorittema för mig, nämligen relationer. Denna gång är det inte en kärleksrelation som i Ur vulkanens mun, utan det är släktrelationer som står i fokus.
