den 12 juli 2009

Otroliga Oates - mina favoriter

Blev så inspirerad av mötet med Joyce Carol Oates att jag fortsätter på temat. HelenaBokhora har listat sina Oatesfavoriter. Många av dem återfinns på min också. Det ska tilläggas att tidsmässigt, sträcker sig jag mina Oates-erfarenheter från Foxfire- en tjejligas bekännelser (1994) och framåt. Jag har alltså inte hunnit med de tidiga mästerverken som Bellefleur och Dom där. But here goes:

Foxfire - en tjejligas bekännelser (1994): Ett tjejgäng som är trötta på männens översitteri och bokstavligen tar saken i egna händer. Spännande, våldsamt och bitvis roligt om kvinnlig vänskap och systerskap som går överstyr. Boken som blivit film med Angelina Jolie i en tidig roll.

Det var vi som var Mulvaneys (1999): Det står mellan den här och Blonde som min favorit nummer ett. Hellyllefamiljen Mulvaneys drabbas av något som förändrar deras liv för alltid. Om Amerika, dubbelmoral, kvinnans situation och den amerikanska drömmen i sönderfall. Här återfinns Muffin, baserad på JCO´s egen katt med samma namn.

Blonde (2001): Likt många andra, min första och en av de absolut största Oates-upplevelserna. Jag levde med boken och Norma Jean Baker under ett par intensiva dagar. Slutet drog jag ut på eftersom, ja ni vet. Så nära, så hudlöst och så vackert!

Dödgrävarens dotter (2008): Episkt läsäventyr baserat på Joyce Carol Oates farmors levnadsöde. Något "seg" att komma in i vill jag minnas, men det glöms fort bort. Ingredienser som dramatik, utanförskap, kvinnoöde, moderskap och livet, sällar dessa 600 sidor till en av höjdpunkterna i mitt Oatska läsäventyr.

Mindre bra Oates...
Det är svårt att skriva om någon Oatesbok som "dålig". Men, speciellt med tanke på att hon skriver så otroligt mycket, finns det ju de som inte når lika långt. Två sådana böcker, som enligt mig, hör till de lite mer "mediokra" är Jag ska ta dig dit (2003) och Älskad, Saknad (2006). Särskilt i Älskad, Saknad uteblev den där signifikanta känslan. Jag fick nästan vända på boken och kolla- "är det verkligen Oates?" Jag kände inte igen språket och tematiken. Det var också som att boken aldrig riktigt tog fart.
Jag ska ta dig dit
kändes väldigt bekant på något vis. Som att jag hade läst den förut. Tematiken känns igen. Tror att den påminner lite om Marya- ett liv. Den var bitvis riktigt bra, särskilt i början, när den med utanförskapet bland de andra eleverna på campus, påminde en del om Glaskupan. Men i stora delar höll den inte måttet och blev lite oengagerad och långsam. Sorry JCO...

den 10 juli 2009

Supernova av Marika King


Jag är en duktig tjej i en lat tjejs kropp. I mitt huvud har jag storslagna planer på hur jag ska ta världens med storm och hur himla högpresterande jag ska vara. Planer som lata kroppen oftast sätter käppar i hjulet för då den hellre vill typ tramsa och se på tv.

Marika Kings debutroman Supernova handlar om Lisa, ludvikatjejen som är högpresterande ut i minsta lilla fingertopp. När romanen börjar har hon precis gått ut handelshögskolan och fått jobb på den mest prestigefyllda konsultfirman i hela världen. Lisa tycker det är fantastiskt kul och i början är det inte svårt att jobba 80 timmars veckor och avsätta all energi till jobbet, Lisa fnyser åt de som oroar sig och tycker de är lite väl klena. Det enda som oroar Lisa är att hon inte snabbt nog flyttas uppåt, att hon inte får högsta betyg från första början.
Men efter ett tag är det inte lika roligt längre, det snurrar snabbare och snabbare och det är lättare att handla en ny kostym än slappna av. Hur ska någon som aldrig har eller får misslyckas hantera att inget känns riktigt bra längre?

Det är tydligen fler delar planerade i historien om Lisa och det hoppas jag blir av också, Marika King skriver en effektiv och snabbläst prosa, hon går helt i land med det hon ska göra och låter handlingen styra.

Och jag gillade att boken inte kändes som en hämnd (författaren har samma bakgrund som Lisa och kanske liknanade erfarenheter?) utan som en ärlig och rätt sorglig berättelse om hur man kan utnyttja prestationskrav.

den 9 juli 2009

Jovialiska Joyce på Kulturhuset i Stockholm

Jag har fjärilar i magen. Lite ont i fötterna efter att ha köat i en och en halv timme. Vi skojar om att det känns som på en rockkonsert. Majgull Axelsson sätter sig till rätta, Carina Rydberg slår sig ner och några minuter innan det ska börja tar Kristina Lugn sin plats i publiken. Längst fram sitter Bonniers förlag med översättaren Ulla Danielsson. Jag sitter på fjärde raden. Nära scenen som rymmer två stolar. I en av dem kommer Joyce Carol Oates snart att sätta sig. Hon som har skrivit alla de där böckerna, om kvinnorna och Amerika. Stämningen går att ta på, och nu börjar jag förstå att det kommer att bli en mycket speciell kväll. Once in a lifetime.

Joyce Carol Oates inleder samtalet med att prata om sin dagbok, och säger till Hans Olav Brenner från NRK, du har väl inte läst den? "No one can read the whole thing", säger hon på släpig amerikanska och suckar. Hon är generad över dagboken. Men konstaterar samtidigt att det är bra att skriva dagbok, och rekommenderar det till alla.
Så sitter hon alltså ett par meter framför mig. Den mystiska kvinnan som skrivit så oändligt mycket. Men hon känns inte alls svår eller överlägset intellektuell. Nej tvärtom, hon är ödmjuk, enkel, rolig och spirituell. Visst är hon så där tunn och smal, som jag sett på bild. Men det är en stark kvinna vi har framför oss. Inte alls så där skör som jag hade föreställt mig. Hon skämtar, skrattar, och fullkomligt charmar publiken. Vi kommer så nära, men ändå med en hälsosam integritet emellan. Det här är proffsighet i kubik.

Hon pratar om sin barndom. Skolgången i ett "one-room-schoolhouse" beksrivs som en "Darwinian horror". En överlevnadstid som har präglat hennes liv. Pojkarna som jagade henne och trakasserade henne. Joyce springer som ett rådjur, sa de. När föräldrarna, de högt älskade, tar upp det på föräldrasamtalet konstaterar fröken "but it's because they like Joyce". Vi som läst hennes böcker vet att de ofta handlar om övergrepp på kvinnor och flickor. Kanske är det självupplevt.

Hon talar mycket om sitt skrivande. Det består till 99 % av bearbetning och ändrande. Ofta lägger hon bort boken när den är nästan klar, för att sedan läsa den sedan snabbt som om hon vore läsaren. Hon förklarar sitt omfattande skrivande med att hon inte tycker om att ge upp. Hon är rädd för det. Kanske kan en av hennes katter också vara en del av förklaringen. Den som satte klorna i hennes lår så fort hon försökte resa sig. Hon kunde ju inte komma upp, därför kunde hon lika gärna skriva. Hon berättar om kärleken till sina katter, och avslöjar att katten Muffin i, min personliga favorit Vi som var Mulvaneys, är baserad på hennes egen katt med samma namn. Hur hon grälade med sin man, som bad "you can´t put Muffin in the book, you can´t put our cat in the book" osv. Men det gjorde hon såklart, och skämtar om att det var därför hon skrev den, "just to put Muffin in the book". Sen blir hon allvarlig och tårögd. Det märks att katten hade en speciell plats i hennes hjärta. Kan vi prata om något annat, ber hon.

Hans Olav Brenner frågar hur det är att vara kvinnlig författare idag, jämfört med när hon slog igenom. Det är stor skillnad, säger Oates. Hon minns hur hon i media beskrevs som "Detroit housewife"och "shy facultywife", fast hon faktiskt arbetade som lärare då. En annan komisk incident var när Norman Mailer, apropå romanen Boxing, sa att den var så bra att han kunde nästan ha skrivit den själv. Man måste verkligen ha humor vid sådana tillfällen, säger hon och skakar på huvudet. En annan gång sa en manlig recensent, att han tyckte att en bok var så bra att den skulle kunna varit skriven av en man. "But which man?, I said to him", säger Oates och tittar på publiken. "You? Written by you?" Spridda skratt och medhållande huvudskakningar i publiken.


Det finns mycket att berätta om den här kvällen. Jag var också fascinerad av hur väl hon bemötte en del bisarra frågor från publiken. Som den pinsamma, "Do you have an eating disorder?"Alla tittar oroligt på Oates. Hon är ju vår vän nu. Inte ska hon behöva svara på sånt. Men Joyce Carol Oates lägger bara huvudet på sned och säger "hmm, do I?" Kanske när jag var yngre , men sedan bestämt, nej det har jag inte. Sedan följer en intressant utläggning om anorexia, och hon tackar den unga kvinnan för hennes speciella fråga. Så arbetar ett proffs.


Så är kvällen slut. Oates får blommor och tar emot massiva applåder. Inte helt obesvärad vippar hon lite på foten. Hon vet inte riktigt var hon ska titta. Med darr på rösten konstaterar Ingemar Fasth, arrangör av den internationella författarscenen, att Kulturhuset har skrivit historia. Och jag tror honom. Varm i hjärtat, glad och överraskad, med signerad bok under armen, lämnar jag Kulturhuset. Det blev ett möte med den storslagna författaren och den finfina människan Joyce Carol Oates.


Här kan du läsa om fler bokbloggare som skriver om sina upplevelser under kvällen:


Tredje gången gillt

Jag undrar om det har hänt förut: att tre av oss på Textappeal har skrivit om samma bok? Två inlägg om samma bok tillhör vanligheterna, men tre? Jag väntar med spänning på det tillfälle då vi alla fyra läser samma bok och skriver om den! Jennie och Ida har tidigare lovprisat Hungerspelen av Suzanne Collins. Nu är det min tur.

Hungerspelen har kommit på pocket, och borta är alla indikationer på ungdomsbok på omslaget. Det hade lika gärna kunnat vara en deckare eller thriller för vuxna. Enkelt beskrivet skulle boken kunna sägas vara en äventyrsroman som utspelar sig i framtiden. Men den underliggande svärtan gör den till något mer. Det är en dystopi, det är science fiction och det är vass samhällskritik.

Jag tänker mycket på överlevnadsprogram som "Robinson" ("Survivor" på engelska). I den senaste omgången som visades här i Sverige hade man gått tillbaka till de första säsongernas fokus på just överlevnad. Man lät deltagarna bo i ett träsk där de blev bitna av insekter med resultat i kliande bölder och utslag. Det var ont om mat och vatten, många tappade snabbt i vikt. Efter ett tag höjde man ribban genom att dela på deltagarna: hälften fick flytta till en vacker paradisö med vit sandstrand, massor av fisk i vattnet och kokosnötter i träden, och hälften fick stanna kvar i träsket där moralen och livsviljan sjönk i botten. En av deltagarna, en av de yngre, kallades "Valpen" och man fick se hur han sakta magrade av och blev mer och mer apatisk. "Valpen tynar bort", sa de andra och bar fram lite ris till honom. Till slut fick han naturligtvis röstas ut för att inte totalt försvinna.

Att titta på detta har blivit vardagsmat för oss. Hur långt är steget till nästa nivå? I Hungerspelen tvingas deltagarna ut i en kamp på liv och död. Deltagarna är människor som inte betyder något för samhället så vad spelar det för roll om de har ihjäl varandra?

Bra också med den känga som riktas till skönhetsindustrin: Katniss, hjältinnan, kan inte förstå varför folk i huvudstaden vill vara så magra som möjligt eller se så unga ut. I hennes distrikt är det ett tecken på välgång och långt liv att vara lite rund i formerna och ha ett ansikte märkt av ålder. Och visst är botox och size zero troligtvis det sista man tänker på när man sina svältande barn ätas upp av flugor?

den 8 juli 2009

I hennes våld - Hanna Wallsten


Huvudpersonerna i Hanna Wallstens nya roman I hennes våld är barndomskärlekarna Felicia och Malin samt deras respektive. Felicia och Malin har inte hörts av på 15 år då Felicia valde bort Malin och istället blev ihop med Christian.

Felica lever nu tillsammans med läkaren Ingeborg som har all makt i världen, särskilt över Felicia som hon misshandlar både psykiskt och fysiskt.

Malin bor kvar i sina föräldrars hus och jobbade som lärare tills hennes skola lades ner och hon blev degraderad till Fritidsfröken. Hon lever tillsammans med den yngre Mia som står inför ett vägval hon inte riktigt ser själv, stanna i tryggheten hos Malin eller fortsätta ett hyffsat okomplicerat ungdomsliv medan hon satsar på musiken?

En dag ser Felicia en bild av Malin i tidningen och när hon än en gång ligger på sjukhus på grund av Ingeborgs slag ringer hon från sjukhuset. Och Malin faller igen. och igenom.

Med hjälp av tillbakablickar får vi hela historien om Felicia och Malin och får också lära känna bifigurer som den helt fantastiska erövrarflatan Regina Wilhelmsen som kallar unga tjejer för saker som "lille pagen" och som har fått mig att rodna bara jag tänker på vindruvor. (mycket ekivok scen!)
Jag tyckte inte alls om boken först, jag gav upp den flera gånger men tvingade mig igenom de första 100-150 sidorna ilsket gruffande. Jag tyckte språket var barnsligt och inte alls fungerade med sina korthuggna nästan prosalyriska meningar. Men sen, sen smällde det till och den blev plötsligt helt omöjligt att lägga ifrån sig.

Just det språk jag stört mig på fick en funktion när det blev allt svartare och svårare i romanen. Och jag gillade när man fick reda på mer än just Malin och Felicias kärlekshistoria. Jag tyckte om frågeställningarna Mia för in och hur Regina Wilhelmson i all sin otrolighet blir precis den där komiken som förmodligen behövs när allt blir totalt nattsvart.
Så mycket nöjd över att jag inte gav upp den här boken, vill inte vara utan läsupplevelsen och ser fram emot nästa bok.

Ska bara säga något snabbt om slutet som jag tror är omöjligt att negligera. När jag läste Flyga drake i julas blev jag jättearg över att första delen var så bra och att det i slutet mest liknade en dålig b-spionthriller, att allt verkligen var tvunget att hetsas upp och sen klaffa a´la en james bondfilm. Varför först bygga upp tredimensionella personer för att sen platta till dem och göra actionfigurer av dem? Moa här på textappeal sa att hon inte läste slutet realistiskt utan snarare såg det symboliskt. Jag köpte det inte då men det gör jag nu och slutet på I hennes våld (alltså sista sidan) är för mig härmed symboliskt.

Och Moa har ju träffat Wallsten vilket jag är mycket avis på, bildbevis här

den 7 juli 2009

Lyrans svenska lista

sånt här kan man ju ägna sig åt när klockan är sent och tvätten aldrig blir klar. Snott från Lyran
Tackar ödmjukast!

Regler:
Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat den

1. +Lars Ahlin - Jungfrun i det gröna
2. Marianne Ahrne - Äppelblom och ruiner
3. John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in
4. Inger Alfvén – s/y Glädjen
5. Carl Jonas Love Almqvist – Det går an
6. Karin Alvtegen - Skam
7. Dan Andersson – Kolvaktarens visor
8. Gerda Antti - Livet skriver kapitel
9. Stina Aronson – Hitom himlen
10. Majgull Axelsson - Aprilhäxan
11. +Victoria Benedictssson - Pengar
12. Frans G. Bengtsson – Röde Orm
13. +Hjalmar Bergman – Markurells i Wadköping
14. Louise Boije af Gennäs - Stjärnor utan svindel
15. +Karin Boye - Kallocain
16. Fredrika Bremer - Hertha
17. Arne Dahl - Dödsmässa
18. Stig Dagerman – Vårt behov av tröst
19. Sven Delblanc – Samuels bok
20. Unni Drougge - Boven i mitt drama kallas kärlek
21. Inger Edelfeldt – Kamalas bok
22. Cordelia Edvardson – Bränt barn söker sig till elden
23. Åke Edwardson – Dans med en ängel
24. Gunnar Ekelöf - Färjesång
25. Kerstin Ekman – Händelser vid vatten
26. Peter Englund - Stridens skönhet och sorg
27. +P.O. Enquist – Livläkarens besök
28. Per Gunnar Evander – Himmelriket är nära
29. Christine Falkenland - Vinterträdgården
30. Nils Ferlin - Barfotabarn
31. Emilie Flygare-Carlén – Rosen på Tistelön
32. +Per Anders Fogelström – Mina drömmars stad
33. Lars Forssell – Snurra min jord
34. Marianne Fredriksson – Simon och ekarna
35. +Jan Fridegård – Trägudars land
36. Inger Frimansson – God natt min älskade
37. X Gustav Fröding – Stänk och flikar
38. Jonas Gardell – Om Gud
39. Jan Guillou – Coq Rouge
40. Hjalmar Gullberg - Dödsmask och lustgård
41. Martina Haag - I en annan del av Bromma
42. Verner von Heidenstam - Karolinerna
43. X Helena Henschen – I skuggan av ett brott
44. Johanne Hildebrandt – Freja: Sagan om Valhalla
45. Kajsa Ingemarsson – Små citroner gula
46. +Ulla Isaksson – De två saliga
47. Katerina Janouch - Sommarbarn
48. X Anna Jansson – Främmande fågel
49. + P.C. Jersild – Barnens ö
50. Eyvind Johnson – Strändernas svall
51. Mons Kallentoft - Sommardöden
52. +Mare Kandre - Aliide, Aliide
53. Jonas Hassen Khemiri – Ett öga rött
54. *Sofie von Knorring - Illusionerna
55. Agnes von Krusenstjerna – Porten vid Johannes
56. Olof Lagercrantz – Min första krets
57. +Pär Lagerkvist - Dvärgen
58. +Selma Lagerlöf - Jerusalem
59. Jens Lapidus – Aldrig fucka upp
60. Stieg Larsson – Män som hatar kvinnor
61. Åsa Larsson - Solstorm
62. +Sara Lidman – Din tjänare hör
63. Torgny Lindgren – Hummelhonung
64. Herman Lindqvist – Historien om Sverige
65. +Ivar Lo-Johansson - Kungsgatan
66. Lotta Lotass – skymning:gryning
67. X Martina Lowden - Allt
68. Alice Lyttkens – Fader: okänd
69. Camilla Läckberg - Isprinsessan
70. Viveca Lärn – Vi ses vid röda sten
71. +Mathilda Malling/Stella Kleve – Berta Funcke
72. Bodil Malmsten – Nästa som rör mig
73. Henning Mankell - Kinesen
74. Liza Marklund - Sprängaren
75. +Harry Martinson – Nässlorna blomma
76. +Moa Martinson – Mor gifter sig
77. Katarina Mazetti – Grabben i graven bredvid
78. Vilhelm Moberg - Utvandrarna
79. +Jan Myrdal - Barndom
80. +Fritiof Nilsson Piraten – Bokhandlaren som slutade bada
81. +Bengt Ohlsson - Gregorius
82. Linda Olsson – Nu vill jag sjunga dig milda sånger
83. Vibeke Olsson – Molnfri bombnatt
84. Anna-Karin Palm – Målarens döttrar
85. Björn Ranelid - Mästaren
86. Denise Rudberg - Åse
87. +Viktor Rydberg - Singoalla
88. +Birgitta Stenberg – Alla Vilda
89. +Sara Stridsberg - Drömfakulteten
90. +August Strindberg – Röda rummet
91. +Hjalmar Söderberg – Doktor Glas
92. Johan Theorin - Nattfåk
93. +Kerstin Thorvall – När man skjuter arbetare
94. Tomas Tranströmer – För levande och döda
95. +Göran Tunström - Juloratoriet
96. Carl-Johan Vallgren – Den vidunderliga kärlekens historia
97. +Elin Wägner - Pennskaftet
98. *Tore Zetterholm – Gudarnas tystnad
99. Helena von Zweigbergk - Kärleken skär djupa sår
100. + Klas Östergren - Gangsters

och vad kan man lära sig av det här? att det bara var två av 100 författare jag inte kände till. pluspoäng till bibblot! och att jag verkar rätt trött på populära böcker...

nu är tvätten klar, godnatt!

den 6 juli 2009

Tematrio - USA

Veckans utmaning från Lyrans Tematrio är att berätta om tre romaner/texter skrivna av författare från USA! Vad svårt att välja! Jag har massor av favoritförfattare från USA (Hustevdt, Auster, Oates, Irving, Steinbeck). Men det blev till slut de här tre författarna och böckerna, som jag tycker alla säger något viktigt om USA idag:

  • Neil Gaiman - American Gods. USA är ett land byggt av invandrare. Tänk er alla dessa kulturer och alla traditioner, ihopblandade, förvandlade till något modernt, ett dagens folk som balanserar på denna historia. Tänk på allt som glöms bort, all tro, alla böner och önskningar. Alla bortglömda gudar. Tänk er att gudarna samlas för ett rådslag som ska avgöra framtidens utgång. Och fundera en stund på vilken gud vi främst tillber idag? Pengarnas gud? Teknikens? Framgångens?
  • Lionel Shriver - Vi måste tala om Kevin. I efterdyningarna av dödsskjutningarna på Columbine i USA växer Shrivers bok fram. Det är ett land som är förändrat av detta nya krig: ungdomar beväpnar sig och går till attack mot sina skolor och klasskamrater för att hämnas mobbing och utanförskap. Varifrån kommer de här barnen? Vad gör vi för fel som uppfostrar mördare i vårt samhälle? Vilket ansvar bär föräldrar och medmänniskor? Och finns det något sådant som onda barn? Shriver undersöker vad som händer när en kvinna motvilligt går med på att skaffa ett barn, när hon egentligen sätter sig själv och sin man främst. Vad händer med barnet?
  • Jonathan Safran Foer - Extremt högt och otroligt nära. USA:s största trauma i modern tid, terrorattacken 11/9 2001, sett ur ett barns ögon. Pojken förlorar sin far och kämpar med skuldkänslor över att inte ha svarat i telefonen den där sista gången. Han ger sig ut i ett chockat New York i jakt på fadern som ju bara inte kan vara död. För sådana saker händer ju inte i USA. Eller?

Vem i syskonskaran är du?

Anna Schulzes roman Ge mig en människa handlar om tomheten efter någon som dör, en stor man som ingen egentligen kände men som lämnar ett sådant enormt hål efter sig. Kvar blir änkan som strör bittra giftiga kommentarer omkring sig, de systrarna som försöker komma tillrätta med sig själva och moderns sorg, och den unge bleke doktoranden som söker det stora geniet men hittar ensamhet och tomhet. Romanen växlar mellan "doktorandsommaren" och "nuet", och lyfter fram trasiga människor som aldrig bearbetat barndomen och sorgen. Vanliga människor, kämpande, utarbetade, trötta och desillusionerade Fast i äktenskap som stannat av, mödrar till tonåringar instängda i sin egen dramatik. Och så det man inte pratar om: pappa, konstnären, den stora författaren.

Jag gillar den här boken, den påminner om andra svenska kvinnliga författare som Majgull Axelsson, som också undersöker familjekonstellationer, syskonrelationer... Schulze har ett speciellt sätt att skriva. Hon klipper av. Meningarna. På samma sätt. Som jag gör nu. Och ibland hajar man till och missförstår hela innebörden eftersom man betonar fel, men ibland fyller det verkligen sitt syfte. Att man får stanna upp. För att sedan fullfölja tanken. Det finns en tvekan i hela språket, en andningspaus där fortsättningen är oviss. Och det är bra och skickligt gjort. Däremot kan jag känna att hoppandet i nutid och dåtid och perspektivbytet mellan alla karaktärer som nästan flyter in i varnadra, till slut kan kännas lite tjatigt. Det blir många upprepningar mot slutet, många tankar som redan tänkts, och istället för att känna sympati för karaktärerna så börjar man tycka ett deras öden är välförtjänta.

Den stora behållningen för mig är skildringen av systrarnas relation till varandra. Och här kommer inläggets titel in: Vem i syskonskaran är du? För under läsningen av Ge mig en människa så funderar jag jättemycket på vad det betyder för oss. Vilken betydelse har det för våra personligheter? Själv är jag jättefascinerad av just systrar, säkert för att jag själv "bara" har två äldre bröder. Jag har aldrig behövt förhålla mig till en syster. I Schulzes roman är det tre systrar. Den yngsta, Laura, blir pappans favorit och ger därför upphov till svartsjuka hos de andra systrarna. Hon skriver att man vill att det yngsta barnet alltid ska vara liten eftersom det får de andra att känna sig yngre, och att man strävar efter att behålla dem små. Lillasyster är alltid liten. För Laura i boken är det svårt att hävda sig, ingen vill lyssna på henne som en vuxen, ingen räknar med hennes åsikt. Och hon växer inte upp. Hon är bara arg arg arg hela tiden. Mellansystern Hanna gör uppror och flyttar tidigt hemifrån med sin kille. Hon bildar snabbt egen familj, sliter inom vården och är missnöjd. Hon är mammans favorit, de två har en särskild blick som de utbyter när till exempel lillasyster beter sig särskilt barnsligt och bortskämt. Hanna blir besatt av ordning och regler, rätt och fel. Hon har starka åsikter och blir jätteprovocerad när någon inte håller med. För tänk om hon har fel... Och äldsta systern Margareta är ingens favorit och lider av det även när hon är vuxen. Hon blir utbränd och sover sig igenom livet. Hon bär på hemligheter och känslan av att vara oälskad.

Ge mig en människa är en jättebra skildring av syskonlivets ofrånkomliga dramatik. Vem är mest älskad? Vem har fått mest? Varför blir man inte tagen på allvar? Varför blir man tagen för given? Orättvisor, småaktigheter, rivalitet... Det vore roligt att höra vad en syster till systrar skulle säga om boken!

den 4 juli 2009

Beskow berör på Akvarellmuseet


Mina föräldrar läste mycket Elsa Beskow för mig som barn. Därför passade det bra att gå med dem och se Elsa Beskow-utställningen på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Inte många barn var där. Desto fler 40-talister och uppåt, som stod nära och läste högt för varandra ur sagorna. En och annan i min ålder också. Barnen till 40-talisterna. Så jag funderar, hur funkar Elsa Beskow idag?

Mina Beskow-favoriter är många; Hattstugan, Sagan om den lilla gumman, Tomtebobarnen, Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin, Solägget och den lite bortglömda men fantastiska Resan till Landet Längesen... Hattstugan fascinerade och skrämde med "först fick de riset smaka, sen fick de honungskaka". Skuld och skam, men sedan förlåtelse med honungskakan. Det var tur tyckte man som barn, att de fick honungskaka efteråt. Men jag kunde ändå inte riktigt släppa riset. Man får ju inte slå barn... Sen tyckte jag att det var roligt att tre tanter och en gubbe bodde ihop i Tant Brun... Tyckte det verkade mysigt att det var mest tjejer. Sagan om den lilla gumman med katten som försvann, hade den lugnande raden att han "kanske ändå att han kom hem till slut". Raden som fick läggas till 50 år efter publicering, eftersom så många barn blev så ledsna. Snacka om läsarrespons! Men främst tror jag att jag berördes av fantasin och mötet med naturen hos Beskow. Solägget som var en apelsin och trädstammen som blev en drake i Landet Längesen. Vem har inte som barn "sett" drakar, troll och andra väsen i stubbar och stenar?

Därför tror jag också att Elsa Beskow berör barn än idag. För att det är fantasi, fantastiskt vackra målningar (i akvarell!), och de klassiska sagoingredienserna. Men riktigt säker är jag inte efter att huvudsakligen arbetat med vuxenlitteratur. Jag vet att Beskow fortfarande lånas. Kanske någon barnbibliotekarie vet; Går hon hem hos barnen än idag?


den 3 juli 2009

Katherine Mansfield

Katherine Mansfield var ett helt okänt namn för mig när en kollega rekommenderade mig att läsa hennes noveller. Så jag kollade upp. Mansfield föddes 1888, var en "rival" till Virginia Woolf, var med och utvecklade den moderna novellformen, levde ett kontroversiellt liv med lesbiska förhållanden, bohemiskt leverne och ett stormigt äktenskap med litteraturkritikern John Middleton Murry. Hon drabbades av turbekulos och dog 1923, 35 år gammal.

Jag föreslog för klassiker-bokcirkeln att vi skulle läsa The Garden Party and Other Stories. Katherine Mansfield målar upp sina berättelser som en tavla. Hon ger ett brett ovanifrån-perspektiv för att sedan zooma in på olika detaljer. På så sätt ger de enskilda delarna en ny bild av helheten. Min favorit i novellsamlingen var den första berättelsen, "At the Bay" där denna teknik används på ett så lysande sätt. På en semester ort, bland bungalows och strandstolar, möter vi en rad karaktärer. Genom de enskilda medlemmarna i en familj får vi förståelse för familjefaderns, patrikarkens förtryck och kvinnornas längtan och tristess. Fantastiskt modernt och chockerande beskrivs den unga moderns oförmåga att känna kärlek till sina barn. Och Mrs Harry Kember, pageklippt, klädd i maskulina kläder och rökandes cigaretter som beundrar sin väninnas kropp - vilken karaktär! Jag vill läsa en hel roman om henne! Katherine Mansfield lyckas skriva om klass, könsroller och familjekonstellationer på ett modernt, intressant och vackert sätt. Jag är väldigt glad att jag köpte hennes samlade verk för jag kommer vilja återvända till den här författaren många gånger!

den 2 juli 2009

pärla för det blödande och romantiska tonårshjärtat





Har precis läst världens finaste lilla tonårspärla. Dog litegrann, så svårt och brännande underbart det kan vara det där med kärlek alltså. I Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (värsta Håkantiteln ju!) av Gunnar Ardelius möter vi Morris och Betty, två helt typiska tonåringar och genom det självklart unikast i världen. I korta kapitel får vi följa med när första sniffen på naken hud till det sönderslitande slutet när det bara inte går längre att inte göra varandra illa. Jag hade säkert tyckt boken varit töntig när jag var i rätt ålder men det hade bara varit på ytan, under hade jag älskat den och kännt igen mig sjukligt mycket. så tips tips tips!


( Bilden är från en kärlekshistoria av Roy Andersson, ger mig samma känsla som boken, finaste spädaste tonårskärleken.)

den 1 juli 2009

tematrio -resor





Jag tolkar Lyrans tema om resor precis som Moa gjort så här kommer tre läsupplevelser jag fått på resande fot.


1. Den hemliga historien av Donna Tartt läste jag förra hösten under en resa till Prag. Det var tur att jag hade ett resesällskap som själv inte är främmande att dra fram en bok för jag läste ÖVERALLT. på toa, i köer, på judiska kyrkogården. Så spännande, perfekt tågbok (kan behövas, tog 21 timmar enkel väg), en riktig bladvändare. Även om jag måste erkänna att jag gillade Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl bättre...


2....och den läste jag under en resa till Berlin. Samma sak här, boken åkte fram överallt och jag kan väl erkänna nu när det är preskriberat att jag valde boken framför en öl till rätt många gånger. Så spännande!


3. tredje läsupplevelsen får bli Alex James, basisten i Blurs, självbiografi Inget annat sätt. Det var så spännande att läsa om rockstjärnelivet på det där roliga brittiska torra sättet att jag åkte för långt på väg hem från jobbet och fick ta vagnen tillbaka inte mindre än tre gånger. och då kan nämnas att en av gångerna åkte jag över götaälvbron, inte helt lätt att negligera.

Så här kan det se ut när inte ens judiska kyrkogården i vackraste hösten i vackraste Prag kan hindra en från att vända blad.

läskig barnboksklassiker

Jens Nielsens bondgård Vår-sommar-höst-vinter av Inge Aagard Faurtoft

Jennie visade ju ett superläskigt barndomsomslag för några inlägg sen, under en gallringssession hittade jag den här barndomsfavoriten. Har inget minne av att jag tänkte på det då men nu när jag bläddrar tycker jag att det är sjukt läskigt med alla dockorna utan ansikten, sida efter sida med oseende arbetande bönder. läskigt!



(ursäkta för de dåliga bilderna, men suddigheten gör dem nästan obehagligare, eller hur?)

den 30 juni 2009

Sista chansen


I bakgrunden finns en pappa och en kvävd tystnad, i förgrunden en dotter med ilska, sorg och tysta utbrott. Fjortonåriga Jackys mamma omkom i en bilolycka för några år sedan, men istället för att prata om sorgen så ska livet gå vidare och framåt. Den kvävda tystnaden tär på Jacky som inte orkar hålla skenet uppe längre, hon slutar spela tennis, dricker sig medvetslös, rymmer och placeras i fosterhem. Jacky hamnar på ett låst skolhem med ständig övervakning, visiteringar och andra flickors problem under väggarna. Jag gillar tonen i Marta Söderbergs romandebut. Det är inga krångliga omskrivningar utan rakt på, allt blir inte uttalat eller moraliserat, vilket är rätt befriande. Inga stora ord utan små detaljer och betraktelser som gör det hela trovärdigt. Ibland blir saker fel och ibland är allt bara suddigt och ogripbart. Jacky har svårt att sätta ord på sina känslor och vägen uppåt är inte så lätt när man saknar verktyg. På hemmet möter hon Sara, en tjej som skriker högst av alla. Successivt byggs bilderna upp av flickorna och deras bakgrund. Det är en bok om vänskap, relationer och en tonårstid som halkat fel. Marta har själv tillbringat flera år inom ungdomsvården och det är väl troligen därför den känns trovärdig och inte så påklistrad.

Tematrio - Resor



Temat för veckans tematrio hos Lyran är resor. Jag väljer tre starka läsupplevelser från resor jag gjort.
  1. Största res-läsupplevelsen någonsin: Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Jag började läsa på flyget till Spanien och läste den sedan i intensiva perioder under resan. Det var hett och fuktvarmt i Spanien och det kändes som om textens febrighet smälte samman med atmosfären. Jag tror också boken mår bra av att läsas så: i ett svep utan stora avbrott. På så sätt kom jag verkligen nära språket och Raskolnikovs själstillstånd.
  2. Musselstranden av Marie Hermansson (hennes bästa tycker jag) läste jag på väg till Gotland: Tre timmar tåg, två timmar buss, en timmas väntan och slutligen tre timmar färja. Allt som allt nästan tio timmars resa, som jag för en gångs skull knappt kände av. Jag tittade bara upp från boken för att byta färdmedel. Musselstranden har en så tät och krypande känsla över sig. Den autistiska flickan som inte verkar känna något. Den försvunna kroppen. Hemliga minnen. Spännande spännande...
  3. Jag läste Främling på tåg av Jenny Diski på just ett tåg, vilket var helt perfekt. Min resa var inte på något sätt lik hennes tågluffande genom USA. Jag reste bara till Stockholm. Men plötsligt blev alla resenärer intressantare, omgivningen spännande och gårdarna som for förbi utanför fönstret fulla av liv och berättelser.